Det är bara en dryg månad tills säsongens första seriematch mot Coventry och det är nu hög tid att börja planera för den engelska fotbollssäsongen 2009/10.

 

I likhet med den avslutade säsongen 2008/09 kommer medlemskap i ITFC Sweden att kosta 100 kr för vuxna och 50 kr för ungdomar under 15 år. Bl a följande ingår:

 

* Medlemspaket med medlemskort och 2009/10 års medlemspin

* Deltagande i tipstävlingen med lika finfina priser som föregående säsong

* Möjlighet att följa med på den årliga gemensamma resan till Ipswich

* Inloggning till medlemssidor på hemsidan

* Inbjudan till samlingar i samband med tv-matcher etc

* Delaktighet i sponsring av ungdomsakademin

 

Som synes är det rejäl valuta för pengarna! För att bli medlem säsongen 2009/10, betala in medlemsavgift och ange medlemsnummer på betalningen. Om du är ny medlem, ange även namn och adress samt e-mailadress. Betala till ITFC Sweden pg nr 46 73 05-9 eller bg nr 282-7798.

 

VIKTIGT! (Gäller medlemmar 2008/2009). För att behålla din inloggning på ITFC Sweden måste betalning av medlemsavgiften vara oss tillhanda senast måndag 24:e augusti. Efter detta datum kommer medlemmar att behandlas som nya medlemmar i den aspekten att man måste vänta på nytt medlemsnummer och pinkod för inloggning.

 

Väl mött till säsongsstarten!

 

Arla uppstigning söndag morgon, ännu en Suffolk Grill till frukost och sedan ut i det vackra vädret med siktet inställt på Portman Road. Kort stopp på vägen vid Novotel för att byta till mig en Northern Ireland Branch-piké av Chris som vi träffade på Mannings kvällen innan dagen efter.

Framme vid Planet Blue för uppsamling inför den guidade turen ser jag att några redan har anlänt. Herr styrelseledamot Sandström anmäler omgående försvårande omständigheter. Han påstår att han glömt något väsentligt hemma i Kumla. Förståndet? Nej, inte riktigt så illa men bra nära. Matchbiljetten ligger kvar hemma på köksbordet! Det går att ana en viss panik i den annars så lugne närkingen. Jag lugnar honom med att det brukar gå bra att få en dubblett utskriven från biljettkontoret. Freddan lommar bort för att höra sig för medan vi inväntar övriga medverkande. Väsbys stoltheter anländer som sista anmälda i bil och vi drar oss mot starten av turen. Den biljettlöse har åter blivit med biljett och allt är rosenskimrande igen. Kvart i tio börjar en lite förkortad tur jämfört med vad som erbjuds på schemalagda rundvandringar. Trots att jag varit på ett par turer förut är jag lika löjligt förtjust i att vandra i korridorerna i innandömet av Britannia Stand. Alla verkar mycket nöjda med att få se ett vackert Portman Road i solskenet. Guiden besvarar tålmodigt alla våra frågor och vi får gå längs långlinjen, vandra längs gången med alla tidningsurklipp från långt tillbaka i tiden till dags dato, prova de alldeles för trånga fåtöljerna på hedersläktaren och får förstås även en liten stund inne i mediarummet. Vi tackar herr guide för rundturen genom att lämna över en XXL-piké och en pin. Han tackar å det varmaste och vi traskar nöjda ut från stadion för att leta upp lämplig hamburgerutskänkare.

          

                Biljettchefen a.k.a Sandström                                               Kassör Hedensjö i finmössa

 

Eftersom pubarna inte öppnar förrän vid lunchtid (officiellt i alla fall, vi får senare reda på att herrskapet Kindman lyckats ta sig in bakom lyckta dörrar en timme tidigare) är vi inne ganska tidigt på North Stand. Jag och Ann-Sofie sköter om den obligatoriska flaggupphängningen vid Area 6. Därefter vidtar en stilla öl på nedervåningen bakom läktaren, men med allt annat än stilla sång. Det är riktigt bra drag och det märks att fokus är inställt på att Norwich ska cementeras i botten av tabellen. Det dånar verkligen skönt under läktaren och förstagångsbesökare kusin Andersson myser ikapp med resten av ITFC Sweden-sällskapet som hunnit in. När vi så tagit plats några minuter innan kick-off råder viss förvirring i vårt sällskap. Det är först efteråt som vi förstår att Ove och Freddan verkar ha samma plats på biljetten. Efter matchen ges förklaringen till att det blev en och annan rockad, nämligen att Freddan fått biljett på fel rad. Oves rad. Och plats. Nåja, shit happens.

Matchen blir något av en repris av förra årets möte på Portman Road lagen emellan. Ledning för bortalaget efter en dryg kvart, men relativt snabb kvittering genom Quinn. Tipstävlingen special edition som vi kör denna dag rensar bort allas första målskytt. Inte en enda som gissat på Quinn! I andra halvlek gör Dos Santos 2-1 på en något tveksamt dömd straff. Det dånar på North Stand när ”Going down, going down, going down” rullar. Härligt med derbystämning! Ramsan följs av flera derbyramsor och den lilla gulgröna klacken verkar önska att de stannat hemma i Norfolk. 3-1 genom Stead i 90:e och jag anar chans på vinst i tipstävlingen. Det är innan domaren får för sig att det ska vara straff på andra sidan i typ 93:e minuten. Clingan pangar förstås in 3-2 och en spännande slutminut vidtar. Tack och lov ingen kvittering och ca 26 000 glada anhängare av de blåvita jublar ikapp på läktarna. Det var kanske bra att jag inte vann tipstävlingen tänker jag, hade ju inte sett bra ut. Fast när vi går igenom tipslapparna och kommer fram till att det istället är kassör Hedensjö som tagit hem vinsten önskar jag att Richard Wright hade fått fingrarna på den där välplacerade straffen.

Vi fortsätter den fantastiska derbyfesten i solskenet på Black Horses uteservering. Mjällby får rapporter från Listerlandet att de gulsvarta leder med 4-0 över Assyriska efter en halvtimmes spel och håller på att skrämma bort majoriteten av klientelet. Vi träffar på några bekanta supportrar som vi brukar stöta ihop med på bortamatcher och får oss en pratstund med dem. Alltid lika trevligt. Efter trevlig samvaro delar svenskgruppen upp sig och vi är ett gäng som går upp till the Greyhound för lite käk medan de flesta andra går in mot stan. Tyvärr öppnar inte köket förrän vid sjusnåret så vi beger oss till Cricketers istället och får oss lite billigt pubkäk till livs. Till det ett par ale och vi jäser ikapp. Obligatorisk pubrunda på detta och naturligtvis hamnar kusinerna på Isaac Lords innan det är dags att bege sig till sängs. Vi får sällskap av inga mindre än Richard Wright och Shane Supple i den lilla baren en trappa upp. Inte sällskap i den meningen att de kommer fram och tycker det var trevligt att träffa oss här, utan mer så att de vistas i samma rum som vi. Vi tycker de bör få vara ifred och håller oss på vår kant.

På måndag morgon blir det helgens sista grilltallrik till frukost och avgång mot busstationen för att möta upp gänget för vidare färd till Stansted. Rydén senior ser ut att ha mått bättre, även om han är väldigt glad att ha fått uppleva Ipswich för första gången. Han är inte ensam om en påminnande huvudvärk vad det verkar. Min huvudvärk blir att leta på bussbiljetten. Den har jag supit bort visar det sig. Rutinerat Mr Reiseleiter. Bakläxa på den. Får göra ett nytt försök på nästa säsongs medlemsresa. Då knäcker vi 50-gränsen, eller hur? Väl mött då kära vänner!
 

Klockan elva sparkar vi igång matchen. Första kvarten spelar ITFC Sweden som i trans! Vi tar ledningen och ser ut som om vi ska köra över de lokala lallarna. Många fina chanser att öka på vår ledning infinner sig, men dessvärre ingen utökning av målskörden.

Själv står jag längst bak och njuter av att elvan ser mer eller mindre överlägsen ut. På sidan av planen ser jag samtidigt en bekant figur vid namn John, en god vän från Ipswich som tagit en vända förbi för att kolla in spektaklet. Han närmar sig längs långlinjen och svänger runt hörnflaggan och vi slänger artighetsfraser och lite annat snack mellan oss. Jag behöver ju inte koncentrera mig mer än 50 % på spelet eftersom det är stadigt förlagt på motståndarsidan. Efter halvannan minut verkar det dock som om min uppmärksamhet påkallas till fullo när spelet vänder och det blå laget kommer farande. Plötsligt befinner jag mig lite på mellanhand och missbedömer totalt en högt studsande boll som flyger över mig där jag står vid straffområdeslinjen och ser den landa hos en blåklädd som har typ två veckor på sig att lägga in bollen i tom bur. Det är en så pass dålig insats att jag har svårt att hålla mig för skratt. En som definitivt inte kan hålla sig för skratt är John. Han står dubbelvikt vid kortlinjen och verkar väldigt nöjd med att ha tajmat sin ankomst så väl. Om inte hans fru hade sagt åt honom att vara hemma senast kvart i tolv hade han nog stått där och skrattat fortfarande.

Trots fadäsen fortsätter vi att skapa chanser, men trävirket och allmänt missflyt förnekar oss förnyad ledning. Istället trillar det in två kassar till i baken innan halvtid och den efterlängtade vilan spenderas med ställning 1-3. Truppen är dock vid gott mod och tror stenhårt på att det hela kan vändas igen. Lite vatten och några bananer senare är vi igång med andra akten. Dessvärre verkar det som om första halvlek har tagit musten ur oss och de små rackarna på topp springer igenom gång på gång och det får vittjas nät oftare än en storfiskare i valfri plaskdamm med inplanterad betessugen firre. Efter en kvart frågar Rickard mig på väg mot målet för att hämta ut ännu en boll om inte matchen är slut snart. I wish, tänker vi nog båda. Dessvärre är det en halvtimme kvar med ytterligare baljor i arslet att vänta. Efter att ha avslutat målfesten med en vacker nick fastställer de blåa slutresultatet till 8-4. Förmodligen gjorde de tvåsiffrigt, men skrev ned siffrorna en aning helt i linje med rådande konjunktur. Tackar vi särskilt för. Vi avslutar med att tacka för väl genomförd match och överlämnar tröja och pin och alla ställer upp för gemensamt foto.

 

Mjällby vet hur man stressar av efter en väl genomförd backinsats och tänder en cigg och knäpper en Carlsberg. Ståndsmässigt! Märkligt nog finns det flera bananer kvar och ett helt gäng med vattenflaskor. Vi tackar för oss, hoppar på bussen tillbaka mot stan och ser fram emot gemensam middag till kvällen. 

Samling på Mannings för förfriskningar innan vi släntrar in next door till restaurangen. Vi är nästan 30 st och får dela upp oss på två bord för middagen på nudelbaren. Mycket trevligt sällskap och god mat, dock ett minus för i mitt tycke lite surt bemötande av servitörer och servitriser. Nåja, mätta och glada fortsätter vi inne på Mannings. Själv har jag fullt upp med att morsa på alla möjliga som dyker upp och ska prata. Det är supporterklubbarna North American, North England, Northern Ireland och Norge och gud vet vad. Ray Slegg också förstås. Han är överallt den mannen. En liten pubrunda vidtar efter att ha fått oss några ale till livs på Mannings. Några drar iväg till biljardhallen och fortsätter kvällen där medan vi återigen hamnar på the Dove och minsann även en sväng på Isaac Lords i hamnen. Kvällen innan mötte vi minsann Simon Milton och fick oss en liten pratstund, men idag verkar det mindre kändistätt. Kanske lika bra det med tanke på morgondagens övningar från arla morgonstund följt av förmodad fortsättning under hela dagen.

Vi tar söndagens aktiviteter, stadium tour och match mot Norwich, nästa gång.

En dryg månad har passerat sen ITFC Sweden genomförde medlemsresan säsongen 08/09. En liten reseberättelse följer här ur reseledarens perspektiv.

Efter lång längtan och planering var det så dags att återigen styra kosan mot Suffolk. Denna gång tillsammans med inte mindre än ytterligare 39 svenskar i släptåg. Eller släptåg och släptåg, en del olika flighter skulle ta oss över pölen till England. Ryanair från Västerås fredag eftermiddag är nog den största ansamlingen i alla fall med ca hälften av resenärerna på samma eftermiddagsflyg. Gamla bekantskaper som Stefan A, Rickard och kassör Robin samt en hel del nya ansikten. Härligt surr på flyget och efterföljande busstur från flygplatsen. Innan vi kliver av bussen bestämmer vi att vi under kvällens gång sammanstrålar på Mannings varpå alla styr kosan mot respektive hotell. Helgen till ära ska herr och fru Nygårds  prova på Salthouse i hamnen, julklapp från Fru Nygårds. Högklassig julklapp kan jag meddela. Snabb uppfräschning och ett par trappor upp för att knacka på kusin Anderssons dörr. Herr och fru Andersson är i Ipswich för första gången, influgna från Köpenhamn tidigare på dagen. Vi tar med herrskapet på pubkäk.

Vi hamnar på mysiga the Dove och intar kvällsmål och kvällens första ale. Med tanke på stundande fotbollsmatch på lördag förmiddag tänker jag mig ett blygsamt intag under fortsättningen av kvällen. Går hyfsat. Pappa Bengt och Hans-Olof dyker upp lite sent efter att ha fått byta hotell. Precis, inte bytt hotellrum utan hotell. Deras hotellrum har nämligen blivit slaget sönder och samman natten innan. Rock ´n roll! Istället för Carlton blir det Bridge Guest House. Funkar fint säger seniorerna. Efter avslutad spis bär det av till Mannings för att möta upp med resten av gänget. En dryg handfull av gänget på flyget bor i London, men övriga finner vi på avtalad mötesplats. Utöver dessa även Blekingeligan och ett par tillkomna värmlänningar. 20 ITFC Sweden på Mannings en fredagskväll. Vad mer kan man begära? Inte mycket. Det blir ingen sen kväll, men kusinerna hinner kika in på Isaac Lords bredvid hotellet innan det blir sängdags. De bättre hälfterna har mer vett och har redan kastat sig i bingen. Imorgon ska jag vara med och spela fotboll. Misstänker att det kommer märkas att det var 15 år sen jag stod mellan stolparna.

Lördag morgon och uppstigning strax före åtta för ståndsmässig frukost. Det blir en tallrik krämig yoghurt med färska bär och därpå en sk Suffolk Grill. Det känns som överflödig information att berätta att det smakar gudomligt. Lägg därtill färskpressad juice och en balja te och jag har precis intagit en av de bättre engelska frukostar jag någonsin ätit. Det är ett mycket bra betyg då det blivit ett antal klassiska Full English genom åren. Jag vinkar adjö till Ann-Sofie och Kusin Vitamin med fru. Det syns att det inte bara är jag som hoppas att jag kommer tillbaka i ett stycke från fotbollsäventyret. Nog borde det gå relativt smärtfritt ändå? 2 x 45 minuter visserligen, men jag ska ju knappt springa nåt och med ett gäng stabila backar framför mig borde det ordna sig finfint.

På torget väntar redan en del av gänget och Mjällby Joelsson uttrycker stor besvikelse när han får reda på att kassen jag bär på innehåller vatten och inte öl. Det känns inte som det är läge att berätta att jag även har inhandlat två klasar bananer. Nåja, vi inväntar män med sen ankomst printat på visitkortet. När väl CFO Hedensjö och hans kumpan Glenn, nej förlåt Rolf ska det vara, har anslutit så beger vi oss till busshållplatsen för att fånga bussen till Gainsborough Sports Centre. Buss 1 och 3 tar oss raka spåret ut till matcharenan. Förutom alla spelare har vi också med oss ett gäng supportande ITFC Sweden-medlemmar. Det känns tryggt. En kvart senare är vi framme och knallar in på området för att hitta både motståndare och vilken av alla planerna vi ska spela på. En till synes vilsen Phil Ham träffas på och vi får oss ett omklädningsrum och även träffa våra inlånade engelsmän. Dessvärre ska det visa sig att våra motståndare är ett par man kort och får låna ett par av våra lånade spelare. Glasklart? Det ska visa sig att vi blir av med två riktigt vassa killar.

Uppvärmningen inskränker sig till fem minuters jogging och några passningar för de flesta. Vi spelar i vitt och Punch Drunk FC i blått. Det ser ut som det ska bli en spännande fight och det känns tryggt med Stefan A i nyinhandlade rosa benvärmare, Kevin i Caniggia-frilla och resten av gänget rejält taggade. Någon domare är det inte tal om utan vi får själva blåsa igång matchen.

Fortsättning följer en annan dag och då med en högst subjektiv beskrivning av matchen från en blåslagen målvakt.
 

Intressant artikel i The Guardian: Ipswich´s new chief Simon Clegg has power and strives for glory

Simon Clegg talks of his plans for Ipswich – and how he got new manager Roy Keane to move his family to the area.
 

Ytterligare en forumkändis hamnar under luppen. Mannen som figurerar som AC på forumet sågar bl a en gammal Norwichpajsare. Gillar vi!

Namn: Andreas

Nick på forumet: AC

Född: -76

Bostadsort: Bjärred

När och varför blev du town-supporter?: Under andra halvan av åttiotalet när jag kom över en halsduk ur de sista resterna i en supporteraffär i Lund som skulle bomma igen och en av (de överblivna) klenoderna råkade vara en Ipswich-halsduk. Ruskigt ful, men jag har den kvar… (svag motivering men ibland är det tillfälligheterna som avgör).

Favoritspelare i Ipswich, nu och genom tiderna: Owen Garvan och Mick Stockwell/Jason Dozzell.

Sett någon/några matcher live? Om ja, hur många? Om nej, när blir det av??: 3 matcher live, alla på svensk mark dock…tyvärr.

Mest minnesvärda match jag sett (live eller tv): Kan inte välja.

Snyggaste Ipswichtröjan någonsin? Adidas-Fisons från andra halvan av 80-talet. För övrigt en era av idel vackra och stilrena ställ. Lika klassiskt vackra som dem var under andra halvan av 80-talet, lika fula blev dem under första halvan av 90-talet… (ITFC märkligt nog undantaget i detta trendfiasko. Ett rejält snedsteg gjordes dock 1995-97!)

Nördigaste Ipswichägodel alternativt favorit-Ipswichpryl?: Ingen direkt. Skulle väl i så fall vara min över 20 år gamla halsduk jag inte gjort mig av med.

Jag mötte Lassie (eller Alan Brazil på en pub i Lowestoft): Pass. Har inte kommit närmre Ipswich (bortsett matcherna i Sverige) än vägskylten på väg med bussen från Harwich till London.

Bästa Ipswichminne: Kval med positiva resultat (helst upplevt på The Londoner, Lund/R.I.P.)

Ipswichminne jag helst vill förpassa till minnenas kloaker: Utklassningsresultat är såklart tungt men misslyckade kval är alltid tyngst…

Då är det riktigt kul att hålla på Ipswich: Alltid. Även i svåra tider. Älskar att pinas och har lärt mig att acceptera en förlust. Föredrar hemmaspelare före köpelag även om en sund mix naturligtvis är att föredra och vår nuvarande ekonomi har ju öppnat en del dörrar. Är dock lite trött på kvantitetsköp istället för kvalitetsköp…

Jösses, då funderar jag på varför Ipswich är mitt lag: Har aldrig hänt. Jo förresten. I en väldigt tidig version av Championship Manager (-92?) var Ipswich det enda lag i engelska seriesystemet som, av någon anledning, inte gick att välja. Oförlåtligt…

Visst älskar jag Ipswich, men är även lite svag för… Sporting Clube de Portugal, MFF

Däremot avskyr jag… Mest ”storlag”, och då främst Chelsea och Real Madrid…

Favoritspelare – alla lag: Ingen direkt, men blir lite nöjd varje gång Darren Bent gör mål. Hade inte heller mått dåligt om Ipswich värvat exempelvis Miguel Veloso eller varför inte Yannick Djaló.

Spelare som jag inte skulle vilja ta i ens med steriliserad tång: Det finns en hel del, men namnen som kommer spontant är Nicholas Anelka, Arjen Robben, Ruuuuud v.N…och Robert Fleck.
 

Äldre inlägg...